Det är alltid något visst med årets första besök i Kulla Gunnarstorp. I synnerhet om det gått en längre tid sedan senaste besöket. Det ligger en spänning i luften. Har något ändrats här sedan sist? Vad kommer jag att få se den här gången?
Att det inte skulle se ut precis som det brukar var jag helt inställd på. Orkanen Gudrun, som drog fram över landet i januari, torde ha lämnat synbara spår efter sig. Det stämde, även om det var mindre än jag förväntat. Redan i den första granskogen vid den mindre grusvägen syntes spår efter ovädret. Ett ganska stort antal granar hade fällts och många lutade sig mot andra. Märkligt nog verkade man inte ha röjt där.
Efter svängen (den enda lilla sväng vägen gör) sågs mer orkanskador. På höger sida fanns tidigare en ganska utbredd granskog. Den var helt jämnad med marken. Ja, inte helt. Några avbrutna granar stod upp och ute i kanten fanns fler träd som klarat sig. Granskogen i östra delen, vid den större grusvägen, hade också fått skador, men dessa var inte fullt så omfattande. Inte heller där verkade dock något röjningsarbete ha utförts.
Lövskogsbestånden föreföll ha klarat sig helt utan skador. Jag noterade med tacksamhet att Trädet (se 70-talet) ännu stod lika högt och majestätiskt som förut. Kanske hade det fått en svag lutning, men det var inget jag kunde säga med säkerhet. Några fallna träd, förutom granarna, såg jag inte till. Fanns det sådana var de nog i den västligaste delen av skogsområdet och dit begav jag mig inte denna gången.
Våtmarken såg ut som den gjort förra året förutom att det nu verkade vara mer vatten i den. Det fanns gott om gravänder både i omkring vattnet; jag räknade till fyrtio stycken. Där var även två sothönor, en häger och en gluttsnäppa. Den senare lät även höra sig. I den innersta delen simmade två änder, hane och hona, och det tog mig en god stund innan jag kunde bestämma dem till årtor; en art jag inte sett på många, många år.

Nedan kan du se vilka fågelarter (och antal) jag såg under detta besök samt ett urval av de foton jag tog.