Jag korsar djärvt Långebergavägen och går in på en liten skogsväg, faktiskt inte grusbelagd, mitt emot den lilla enefäladen. En yngre granskog breder ut sig på min vänstra sida och en ekskog på min högra. Ett litet anslag gör gällande att gallring pågår i ekskogen. Några direkta tecken på detta syns dock inte. Vägen leder ut till en mindre väg mellan stora fält ner till ekskogen mot Filborna. Jag följer den åt det hållet med granskogen alltämt på min högra sida. Där den tar slut stannar jag och tar en rökpaus.
Medan jag står där dyker en domherre (bild 22) upp tämligen nära mig. Jag tar den i förstone för en hona, men ser sedan att den är svagt rosa på undersidan. En ung hane?

Där jag står går en stig ut mot Långebergavägen och slutar vid en nyanlagd parkeringsplats. Där står några bilar och en kvinna med stor hund kommer gående åt mitt håll. Åt motsatt håll går en stig likt ett svagt S över fältet och ner mot trädkanten vid bäcken där. Jag beslutar att prova den vägen. Kvinnan med hunden hinner dock passera mig innan jag kommer iväg.

Vid bäcken går stigen över en nybyggd träbro över bäcken och verkar sedan fortsätta längs med denna. Det går även en stig längs med bäcken på denna sidan (bild 23). En på var sida? Lite överambitiöst, kan man tycka. Jag väljer stigen på den här sidan då jag ser, och hör, människor på andra sidan. Det har mulnat igen och känns lite ruggigt.

Jag följer stigen hitom bäcken och möter inte en enda människa. De verkar alla gå på andra sidan. En bit ner stannar jag. Marken närmast stigen är ganska vattensjuk men vyn mot områdets västra sida är fin (bild 24). Lite längre ner varseblir jag en flock siskor som ivrigt söker föda i trädtopparna. Fåglarna verkar nästan lite nervösa. Gång på gång tar hela flocken till vingarna för att efter några svängar åter slå sig ner i en björk- eller alkrona.

Så småningom kommer "min" stig fram till en annan träbro där den möter stigen på andra sidan. Jag slår in på den och följer bäcken åt motsatt håll. Siskflocken dyker upp igen. Vid ett utplacerat fikabord slår jag mig ner och äter min sista smörgås. Siskflocken kommer och slår sig ner i en al alldeles nära. I kikaren ser jag att det är gråsiskor med inslag av någon snösiska. En är där, men där kan vara flera.

Efter fikapausen fortsätter jag och möter ett par med tre nästan identiskt lika hundar. I alla fall har de samma färg. På ett ställe vid bäcken står ett ensamt träd flankerat av buskar. Trädet har inga löv kvar och man kan se fältet bakom (bild 25). På motsatt sida om stigen breder omväxlande stora fält och partier med låg slyskog ut sig. Här och var löper stigar in. Dem får jag dock prova en annan gång.

Lite längre fram står ett märkligt träd (bild 26). Det är dött och saknar krona. Den avbrutna toppen har två hål som nästan liknar ögon och de kala grenarna sticker ut som knotiga armar. Det ser spöklikt och nästan lite skrämmande ut i det av tjocknande moln avtagande ljuset. Ungefär som om det vakade över något och ville skrämma bort alla som kommer förbi.

Vid sidan av stigen och alldeles i kanten av ett stort fält får jag plötsligt syn på en vit svamp (bild 27). Det är en fjällig bläcksvamp som står här alldeles ensam. Tydligen har den klarat sig undan att hamna i någon svampplockares korg. Annars ser man inte så många svampar numera.

Jag fortsätter upp och passerar den första bron. Stigen fortsätter ännu ett stycke innan den tycks upphöra helt sonika i härheten av en gård. Jag vänder och börjar gå tillbaka. Vid stället där jag pausade, och såg domherren stannar jag till och tar dagens sista foto mot området jag just kommit från (bild 28). Jag måste zooma ut för att få tillräckligt med ljus. Det duggar nu och det utlovade regnet verkar vara på väg.

Jag har många intryck med mig hem från Bruces skog. Både positiva och negativa. Det är dock ännu allt för tidigt att dra några slutsatser av vad den ökade tillgängligheten har medfört. En sak är säker: det är mer människor här nu än det var tidigare. Kanske är det nyhetens behag som lockat ut dem. Framtiden får utvisa hur det ligger till. Jag skulle dock tro att antalet besökare sakta kommer att minska.

Jag kommer i alla fall att komma tillbaka, om inte förr så till våren.