Har du besökt min site tidigare har du säkert stött på namnet Långeberga. Jag har varit här många gånger och tagit en massa foton, inte minst på blommor och fjärilar. Numera kallas området Bruces skog. Jag kommer dock även i fortsättningen att använda namnet Långeberga.

Långeberga har under det senaste året genomgått en förändring. Från att ha varit ett relativt okänt område har det nu "rustats upp" och gjorts mer tillgängligt för allmänheten. Detta tack vare att en rik helsingborgare testamenterade en större summa pengar för vilken ett strövområde skulle införskaffas. Valet föll alltså på Långeberga.

Det första som möter besökaren när man kommer hit är en skylt som hälsar välkommen till Bruces skog (bild 1). Det är en informativ skylt som visar vilka olika rid- och gångstigar det finns och hur långa de är, lite text om området samt några snygga bilder, teckningar, visande några av de olika fågelarter man kan få se. Här har dock ett fel smugit sig in. Under en bild står "Entita Parus palustris". Detta är i och för sig inte fel. Det finns entitor här. Det är bara det att bilden föreställer en ärtsångare. En art som för övrigt också finns här. Undertill har någon med blyerts skrivit "FELRITAD!" (bild 2).

Det första tecknet på att området förändrats hittar man i skogen alldeles vid "entrén" i form av en stig (bild 3). Här fanns även tidigare en stig, men den var betydligt smalare och inte belagd med grus. Själva skogen har också röjts på en hel del sly. Detta är beklagligt då skogsfåglarna behöver en tät skog med "dålig sikt" till skydd mot predatorer (rovfåglar). Det finns tyvärr fler exempel på detta längre fram.

Stigen här löper fram till och korsar den lilla enefäladen där den ansluter till en annan stig (gång). Även det en befintlig stig som breddats något och belagts med grus. Varför detta grus? Finns det inget bättre, och tystare, material att använda?

Det kanske mest uppenbara tecknet på att området gjorts mer tillgängligt är, förutom parkeringsplatsen, den väg som går in i området och fram till Vasatorp (bild 4). Vägen har breddats något, inte mycket, men framför allt har den vackra våtängen förändrats (förvanskats) en del. Stängslet har, från att ha stått nästan intill vägen, flyttats in flera meter på ängen. De gamla, och sannolikt murkna, stoplarna har ersatts av nya och själva stängslet har dessutom elektrifierats.

På fuktängen betar bruna (en är svart), långhåriga kor (bild 5) med respektingivande horn. I alla fall är de här den här mulna dagen. Det är första gången jag ser kor i någon form här på ängen. De verkar ta dagen med ro och bryr sig inte om de besökande människorna som passerar ute på vägen. En av korna tittar lite undrande på mig när jag fotograferar, men återgår sedan till sitt betande.

Detta är ett steg i strävan att återskapa gamla tiders betesmark och dess växtlighet. Ett lovvärt initiativ som man kan se på flera andra ställen. Dock ställer jag mig frågande till det utbredda användandet av el- stängsel. Är moderna kor mer rymningsbenägna?